Ett berg med en varg reser sig lite högre
“Ett berg med en varg reser sig lite högre” skrev naturjournalisten och författaren Edward Hoagland 1972. (A mountain with a wolf stands a little taller). Den italienska föreningen Io non ho paura del lupo (Jag är inte rädd för vargen) har citatet som sitt slogan. Föreningen grundades tio år sedan för att skydda och utveckla den unika italienska vargpopulationen som finns på Abruzzos bergslandskap, cirka två timmars bilkörning västerut från Rom. Området är idag unikt på grund av samexistensen mellan rovdjuren och lokalbefolkningen.
Vargen och björnen skyddas här
Vargen har varit skyddad i det stora stora nationalparken Parco Nazionale d’Abruzzo, Lazio e Molise i över ett halvt sekel. Parken som grundades 1922 består av 50 000 hektar, samt av ett buffertområde runt om som är mer än dubbelt så stor. Du kan ha sett glimtar av parken vid tv-sändningar från cykeltävligen Giro D´Italia, som börjar med de tuffa uppförsbackarna just i detta naturskyddsområde. Inom området finns flera städer och otaliga gamla bergsbyar.
Foto: Staffan Widstrand
– Nationalparken har något av den största vargtätheten i Europa samt den största populationen av världens näst hotade björnarten – den marsiska bruna björnen med cirka 60 individer individer. Den mest hotade är Gobibjörnen, berättar Francesco Romito (till vänster i bilden) som är viceordförande av NGO:n Io non ho paura del lupo.
NGO:n samarbetar med nationalparken och andra civila organisationer för att monitorera och skydda de hotade rovdjuren på Abzurros vackra berg.
– Idag får vi turister från hela världen hit, och det är fullt på våra boenden under stora delar av säsongen. Vi tar turisterna upp till bergen tidigt på morgonen vid soluppgången för då har man större chans att se vilda djur, och vi vet var man får vandra i naturen, eftersom mycket av markerna är privatägda och det finns inte någon allemansrätt här i Italien, säger Umberto Esposito (till höger i bilden) från Wildlife Adventures, som samverkar med nationalparken och Rewilding Europe.
Italien vände varghatet till vargskydd
Vargen var nästan utdöd på 1900‑talet då intensiv jakt och habitatförlust ledde till att populationen kollapsade. På 1970‑talet fanns det bara ett fåtal individer kvar i Apenninernas bergskedja, där Abruzzo var ett av de sista refugierna. Efter ett systematiskt repopulationsarbete sedan 60-talet har parken och den italienska nationella politiken riktat sig på att ändra bilden av vargen som ett hot mot boskap och ett negativt symboliskt djur. Detta arbete grundas på vetenskaplig forskning, skyddsåtgärder och informationsinsatser. Exempelvis WWF ‑initiativet 1973, Operazione San Francesco – efter Fransiskus av Assisien som är djurens skyddshelgon – skapade en medvetenhet bland allmänheten, och lade grunden för återhämtningen av populationen. Då var den italienska vargstammen mindre än 100 individer efter omfattande jakt och förgiftningskampanjer på 60-talet. Idag finns det över 3500 vargar i Italien, mycket tack vare EU-program som drivs av forskare och djurskyddsorganisationer.
– En viktig faktor i återhämtningen var återskapandet av den ekologiska balansen och näringskedjorna. När bytesdjurden såsom hjort och vildsvin återhämtade sig kunde vargen återgå till mer naturligt beteende och populationen blev mindre beroende av mänskliga resurser, förklarar rovdjursspecialisten och biologen Serena Frau från Io no ho paura del lupo. Hon hjälper ofta till med stängsling framför allt mot björnar.
De vilda vargarna skyddas aktivt, t ex skadade djur tas hand om i det stora reservatet i den lilla bergstaden Civitella Alfedena, som har också ett museum och utbildningscentrum om vargar och vargfrågan. Här och var i byn finns caféer och restauranger som dekorerats med stora bilder av vargar och heter något varglikt. Där vallas italienska skolklasser, som har ekologiskt mångfald, djurskyddet och vargkunskap på schemat. Ett djur som läkts bra släpps ut igen, men om den inte kan leva i friheten, då flyttas de till något av de större reservaten som finns i Italien. Man avlivar inte vargar så länge de kan leva. Vi är trots allt i landet vars huvudstadsgrundarna Romulus och Remus ammades av en varghona.
Samexistens med vargar och björnar kräver en strategi och engagemang
Frågan om samexistens mellan människa och varg är kärnan av rovdjurspolitiken inom flera europeiska länder. Vargens naturliga återkomst till många europeiska regioner har aktualiserat många olika intressen som rör mer än biologisk mångfald. Men jag lär mig av våra italienska guider och experter att återhämtningen i Abruzzo har varit tuffare för björnarna eftersom de utökar sig mycket långsammare än vargarna. En björnhona får inte ungar varje år. Siffrorna som presenteras visar att björnpopulationer är mycket känsliga. Det får mig att tänka på den svenska björnjakten som ordnas som illa dold troféjakt varje år – mestadels på den svenska svenska statens och Svenska kyrkans marker – då man lätt decimerar arten med mer än 10 % per gång.
Foto:Staffan Widstrand
Den marsiska brunbjörnen i Abruzzo är ett unikt bevarandeprojekt. Populationen har ökat, tack vare insatser från organisationer som Salviamo l’Orso som skapat “björnsmarta korridorer” i ett EU-finansierat projekt som minskar konflikter mellan människor och rovdjur och låter björnar förflytta sig över stora ytor. Björnarna kan vara en utmaning t ex för äppelodlarna:
– Jag har fått hjälp från organisationera och från Nationalparken för att elstängsla mina äppeodlingar. Men äppelpallande bjönar skadar min skörd mycket mindre än pickande fåglar som förstör äpplen högst upp i träden, berättar ekocider- och vinegärproducenten Marco De Matteis på familjeföretaget Melagust i den slumrande bergsbyn Ortona dei Marsi. Företaget grundades av hans farfars far.
By har idag bara en handfull fasta boenden numera, de allra flesta husen tillhör folk som flyttat till Rom och har sina hus här bara som fritidshus.
– Utflyggen ruinerar samhället. Bara gamla är kvar. Jag hoppas att kunna med mitt exempel locka fler att våga satsa på äppeodlingar för att hålla denna ort vid liv. Då är det avgörande att samexistensen med rovdjuren fungerar, säger han. Till hans glädje vill hans sambos vuxna son lära sig yrket.
Kontroll över tjuvjakten
– Salviamo l’Orso vann en banbrytande civilrättslig process som avgjordes av Italiens högsta domstol (Court of Cassation) i september 2021 då den bekräftade en dom från appellationsdomstolen i L’Aquila i juli 2020 mot en tjuvjägare som sköt och dödade en marsikansk brunbjörn år 2014. Efter det har skyddet av björnarna ökat markant, berättar organisationens grundare Stefano Orlandini från Salviamo l´Orso.
Idag är björnturismen med naturturistföretag en stor och viktig gren av det lokala näringslivet. Naturturismens boom bygger naturligtvis på kontinuitet i vetskap om att ingen kommer och skjuter bort nallarna, som turisterna vill se och fotografera. I Sverige har naturturistföretagen svårt att överleva då jaktföretagen och jaktlagen skjuter bort deras viktigaste tillgång – tillgången till levande djur i skogen. Och staten i Sverige ser inte denna näringsgren som något att satsa på utan riktar istället skyddande åtgärder i form av ekonomiskt stöd och stiftande av regler som gagnar jakten – något som faktiskt skulle kunna ses som olagligt statsstöd enligt EU-regler om någon pigg konkurrenslagsjurist kikade på frågan.
Jakten är normen i Sverige, men Italien ger djuren rättsligt skydd
Den svenska normen är jakten som ideologi och som “rättighet”. Djuren har inte några rättigheter i detta. Italien däremot antog sommaren 2025 den s.k. Brambilla -lagen som erkännerr djur som egna rättssubjekt och sentienta d.v.s. kännande och tänkande varelser. I den svenska lagen är djur egentligen ting. Numera kan man i Italien få upp till fyra års fängelse och böter på 60 000 EUR (över 600 000 kr) av att döda ett djur. Denna lag har fått mycket uppmärksamhet även internationellt.
Jägarförbunden i Norden har byggt upp en auktoritet som påverkar kraftigt diskursen i medieinnehåll och hos lagstiftarna. Jaktfrågan har aldrig lyfts till en partipolitisk fråga, utan en oskriven sanning är att “man kan inte bli minister i svensk regering om man inte har jaktlicens”. Därför har Riksdagen haft skjutbana där parlamentariker har kunnat ta jaktlicens under lunchrasterna. Jägarförbundet har haft egna lokaler inuti Sveriges riksdag och därmed haft en helt unik position som en NGO. Inget annat intresse; kvinno-organisationer, trafikförbund eller idrottssamfund har lyckats med samma påverkan på svenska lagstiftare. Vidare erbjuder de svenska juristutbildningarna få eller inga kurser alls inom EU:s art- och habitaträtt, jakträtt eller djurrättighetsfrågor och därmed är den svenska juristkåren mycket dåligt rustad för att driva frågorna i domstolarna – något som Åbo Akademi känner av då väldigt många från Sverige läser deras utmärkta kurser inom fältet.
Tio år sedan skrevs det en bloggtext av Samelandspartiet där man öppet beskrev hur nazihöjdare Hermann Göring samarbetade med det Svenska jägarförbundet på 30-talet och lämnat sitt avtryck genom idén om jaktvård, viltvård och jägarförbundets monopol på jaktfrågor. Detta ledde till att jag lyckades finna dokumentation på Lunds universitetsbibliotek om att Herman Göring faktiskt valdes in som hedersmedlem i Svenska Jägarförbundet 1938 efter att han lyckades lobba in den tyska varianten av jakt- och viltvård till Sverige i den nya jaktlagen 1938. Den nazistiska jaktvården kollapsade i och med tredje riket bombades sönder och samman, men hos oss har den tyska jaktmodellen puttrat på och förstärkts sedan dess. Det är nog därför som de statliga svenska myndigheter och domstolar som ska enligt grundlagen (RF 1 kap 9 §) vara opartiska, objektiva samt sakliga i sin tjänsteutövning och myndighetsutövning, just i jaktfrågor verkar vara precis tvärtom och alltid se jakten som själva skyddsintresset. Samma viltvårdssystem antogs även till Finland, medan många andra länder har faktiska statliga myndigheter som sköter skyddet och vården av de vilda djuren, t ex utbildade rangers, som i Italien.
Hundarna som skyddar
I Italien arbetar man aktivt med konfliktlösning inom frågor där djurens och människornas intressen krockar. Den stora frågan har varit skyddet av tamdjur för de djurhållare som finns på bergen. Hundra år sedan fanns det uppemot en miljon får i bergen, idag är det några tiotusentals. Detta är ett problem även för naturen som behöver betas öppen för att kunna bevara den unika faunan. Därför stöttar man tamdjursbönder aktivt med resurser, arbetskraft, och regleringar.
Kanske det viktigaste stödet är att få foder till de särskilda vita stora boskapsvaktande hundarna (Livestock Guardian Dogs, LGDs) som skyddar får, getter, kor, hästar och grisar mot rovdjursattacker mycket effektivt. Men då krävs det flera stora hundar per tamdjursflock och det är dyrt i drift. Hos oss i Norden sprids det myter om att sådana vakthundar – som ska inte blandas ihop med vallhundar – skulle vara farliga och aggressiva mot människor. Rasen Maremmano-Abruzzese fårhund är mycket människovänlig och sällskaplig, men samtidigt skyddande och orädd mot rovdjuren. Osttillverkaren Claudio Di Domenico hos gården La Grancia i staden Villetta Barrea med ett tjugotal kor och med vargrevir som granne har fyra vuxna och en vaktuhundsvalp som skydd för sina djur, berättar att han har aldrig haft problem med vargarna som bor i berget bakom gården.
– Jag ser ibland vargar, och hör också, men vi har bara en gång haft en incident då en varg tog sig till kohagen. Men då var våra hundar där och jagade bort den omedelbart. Jag känner mig trygg med mina hundar, däremot är deras foder dyrt och vi är tacksamma för de foderdonationer vi får från NGO´s och för stödet från Nationalparksstiftelsen i olika former. Vår ekonomi bygger helt på vår osttillverkning och det är ganska tufft att överleva, beskriver Di Domenico.
I många av byarna ser man på gatorna gamla vakthundar vandra runt. De är pensionerade hundar som hela samhället tar hand om och uppskattar – även om de naturligtvis har sina ägare. Det händer också att vargar går igenom byar särskilt på nattetiden, när de vandrar från ena bergstoppen till en annan, och då är det bra ha även vakthundar ute på gatorna. Mötena brukar dock gå väldigt lugnt till och människor i dessa byar är varken rädda eller upphetsade av att se en varg lunka runt hörnet.
En annan typ av hundar som skyddar vargarna är de spårhundarna som nationalparkens 40-talet heltidsanställda rangers har. Dessa German och Belgium Shepards är specialtränade att hitta gifter och kemikalier och skyddar vargarna mot förgiftat kött i fällor.
– Den stora utmaningen i träningen är att få hundarna avstå från att själv äta av det förgiftade köttet och bara markera platsen, men de klarar det väldigt bra när de vet att de får mycket lek och uppmärksamhet efter sina arbetspass, berättar Germano Palozzi som är tränare och hundförare för den German Shepard -hunden Viking, som får visa sin talang en regnig majeftermiddag vid bergen.
Tyvärr förekommer det än att vargar förgiftas men detta otyg har minskat kraftigt inte minst tack vara spårhundarna – som också har varit med om konfrontationer med vargar, men tycks hantera det bra.
Ett civiliserat Italien
För en 60-talist som gick i skolan i Finland på 60- och 70-talet kommer inte kunskaperna om näringskedjor och artbalansens behövlighet i naturen som någon överraskning. Detta fick vi ju lära oss redan då. Den intressanta frågan är vad som hände sedan – hur kommer det sig att dagens skola inte längre lär ut självklarheter om vår natur och arternas existens? Idag känns det ibland som om sådana biologiska baskunskaper betraktas inom politiken och medier som något radikalt! Att allt hänger ihop och att vi kan inte plocka bort en art utan att det påverkar otaliga andra arter i det fria.
Det har gått 19 år sedan jag som nyanställd pressansvarig vid Länsstyrelsen i Malmö hamnade mitt i en surrealistisk kaos som kallades av medier för ”Licensjakt på varg”. Centerpartiet i Sverige hade öppnat upp för jakten av den rödlistade arten – förmodligen som en del av kohandeln när de gjorde 180 graders vändning om kärnkraften. Orsaken som angavs först var den genetiska vården av stammen, men har sedan dess blivit omdefinierad många gånger bl a till att man vill skydda och vårda tryggheten hos landsbygdsbefolkningen. Den bisarra utvecklingen har sedan dess lett till att det har blivit politiska – och inte vetenskapliga – beslut om ”hur många vargar det får finnas” – och helt emot bestämmelserna inom EU-rätten – och när det gäller björnar så har man resolut beslutat att decimerra ca 10 % varje år, alltså uttaget blir större än de nya kullarna. Allt för att kunna erbjuda utländska och inhemska jägare en årlig troféjakt på de stora rovdjuren i Sverige.
Abruzzos nationalpark gick från att vara en sista tillflykt för en nästan utdöd vargpopulation till att bli ett centrum för europeisk naturvård. Parkens direktör Lucian Sammarone sitter i den vackra gamla stiftelsebyggnaden som är huvudkontoret i staden Pescasseroli. Han berättar några anekdoter från ett möte i Rovaniemi med nordiska nationalparksledningar, och påpekar hur olika synen är där jämfört med Italien beträffande de stora rovdjuren.
– Här i Abruzzo bygger arbetet på en kombination av skydd, forskning, konflikthantering och utbildning – med målet att möjliggöra långsiktig samexistens mellan människa och vargen, säger Sammarone.
Han berättar att fler nyanställningar är på gång, samt att parken har en betydande roll i hela Italiens rovdjurssyn och -politik. Detta är viktgit nu, när jägarförbunden ökar trycket på EU att få jaga fler djur – även om det faktiska jägarantalet dalar i många länder, även i Sverige. Samtidigt känner han att EU lyssnar på Abruzzos erfarenhet.
Utan en politisk enighet hade man inte kunnat utveckla parken och staden i Pescasseroli till den samexistensen som idag präglar området.
Foto: Staffan Widstrand
– Vi har uppnått en politisk enighet om att rovdjuren är en del av vår existens här i Pescasseroli, säger kommunfullmäktiges viceordförande Daniela Gentile. När vi beslutar om byggprojekt, om infrastruktur eller stöd till tursimen, finns rovdjuren alltid med i ekvationen. Vi kan lugnt säga att utan rovdjursturismen hade t ex vår stad haft väldigt svårt att överlevea eftersom basinduistrier har flyttat ut eller lagt ned de senast 30 åren, säger hon.
Det har varit en oerhört terapeutisk upplevelse att få se hur italienare arbetar professionellt, målmedvetet och civiliserat för att rädda Europas sista stora rovdjursstammar. Det som är normalt hos oss i Norden – t ex att försöka minska vargstammen till 170 i den enorma ytan som utgör Sverige, och öka jakten av rödlistade djur, är i själva verket bisarrt på kontinenten där man pratar om samexistens, skydd och rewildering av naturen. Det är väldigt nyttigt och läkande att upptäcka hur klokt andra jobbar med de stora rovdjuren.
Vargar kan få även människor resa sig lite högre. //
Foto: Staffan Widstrand